Jag snubblade förbi en blogg där hon varje dag skrev något hon var tvungen att arbete på med sig själv. Kunde vara allt från de enklaste lilla sakerna, som att sluta göra skidbackar i osten. Till de svåra sakerna, som att sluta tänka så negativit i alla situationer. Först började jag tänka att det måste ju vara oerhört insiktsfullt att göra så, men sen slog det mig att det måste samtidigt vara deprimerande att VARJE dag försöka hitta fel med sig själv.
Ska man inte istället göra allt varje dag för att försöka älska sig själv för den man är?
Klart om jag söker jag skulle hitta mängder med fel, men jag är 22 nu och har helt enkelt bara valt att älska mig själv. Jag känner mig nogorlunda säker i mitt skinn, fast även jag har ju stunder av complete meltdown när inget är som det ska.
Man jag är kluven, klart man ska vara medveten om sina brister. Men kanske inte påminna sig själv om dom varje dag.

Detta inlägg blir nog dedikerad till fel och brister iaf tror jag. Tror både jag och några runt omkring mig känner frustration när någon eller en själv känns som en mussla som aldrig öppnas för att släppa in eller ut något.
Men nu är det dax att rensa ut skiten!
Ska skriva något nu som jag verkligen vill ändra på, jag vet inte heller varför det har blivit så. Men bort ska det!
Känslor. Jag känner mig töntig att prata om mina känslor. Vare sig det är bra, dåliga eller likgiltiga känslor.
Så då blir det att jag bara håller dom inne för mig själv. Detta måste arbetas med! Ska bubbla ut allt jag känner och tycker. Ska ALDRIG vara en fundering vad Sara har på hjärtat mera.


Min uppsats är nu äntligen färdig och rapporterad. Känns skönt.